29 september 2009

Det kommer inte gå en dag utan att vi saknar och tänker på dig, 
men vi vet att du nu inte har ont längre.
Sov gott älskade morfar <3




"Naaee jah.. har nåt mellan tänderna".

Detta är förmodligen första, enda och sista gången ni kommer få se en video där jag faktiskt snackar.
Den filmades för någon vecka sedan då jag och min fina kompis Sofie satt och fikade.
Jag impades av hennes systemkamera med funktion att filma, och plötsligt riktar hon den mot mig och trycker på rec. Det här blev resultatet. Fråga inte vad vi håller på med, och strunta i att kvalitén suger.


Någon form av skolblogging.

Mediaproduktion - graf. Helt okej faktiskt. Två och en halvtimmars chill i princip.
Slutar hela skoldagen klockan tre idag, tar bussen hem med en gång. Orkar inte gå runt och sega i stan eller något annat idag. Ska hem, baka chokladmuffins och sen slockna i soffan, fuck yeah.
Helgen blev nästan så som jag tänkte. Jävla fyllo är jag.
Nu har jag inget mer najs att dela med mig av, hörs senare.
Cheers.

Såna där bussfärder och annat bajs.

Nu sitter jag här igen. Helt utslagen och försöker verkligen komma på något vettigt att skriva.
"I denna bloggen ska jag inte skriva massa bajs", så var det jag tänkte, så var det det inte blev. Bajs hit och bajs dit. Och imorgon är det måndag, vilket också är bajs.

Juste, en sak som kom upp i huvudet på mig idag när jag åkte bussen hem, var hur jävla underskattat bussåkande är, speciellt när man åker utan sällskap. Själv är jag ett big fan av det. En plats man verkligen slappnar av på. Sitter tyst för sig själv med fin musik i lurarna och funderar på allt och inget. Helt galet underbart med andra ord. Har fått en och en annan uppenbarelse under bussfärder faktiskt, tro mig. Fått svar och lösningar på hur jag ska göra i situationer, bra som dåliga. Detta beror nog fan på hur jävla stressade vi alltid är annars. There you go, min syn på det hela. Bara så ni vet, haha.


Drink it up och ja, jag är också egostisk som du.

Buenos días.
Drog mig just upp ur sängen med all kraft jag har samlat på mig under nästan två timmars vaken väntan och tog på mig det som mina fötter ställde sig på vid första steget. Som ni vet blev det en lång uppesittar-natt igår. Inget klokare av allt tänkande blev jag heller.
Ikväll ska jag kanske skölja bort allt med alkohol istället för att hitta en smartare utväg.
Vill bara glömma, tänka på annat, ha kul.
Om jag ska vara ärlig känner jag mig till och med bakfull av allt jävla funderande igår, so it doesn't matter.

Välkomna till er som hittat hit. Som ni märker är detta min, min, min blogg om mig, mig, mig. Jag är lika egoistisk som alla andra ibland. That's the human race. Mit språk är inte det bästa heller, speciellt inte för folk som får smisk varje gång de svär. Inte heller för den troende familjen Flanders.

Have a nice day mates!


Tankarna om rädslan gör mig ännu räddare.

Detta är en sådan natt. En natt då jag sitter uppe, utan att gäspa, och funderar på allting.
Fina Ane Brun's musik spelas och tankarna leker tafatt med varandra där inne bakom skallbenet.
En sak jag inte kan sluta tänka på, som jag alltid vetat om, men inte fördjupat mig i, är hur snabbt allting kan försvinna.
Tankarna kom när jag var och kollade upp mina äckliga tjut i öronen.
Den vita rocken sa att det kunde vara en störning på hörselnerven. "Vaddå?"
Jag var inte beredd. (Godartad) tumör.
Ordet ekade inne i huvudet på mig. Jag? Tumör? Neeej, sånt händer bara gamla och dem på TV.
Inte mig.
Men jo, det finns en risk. En risk som ska kollas upp inom en vecka. Jag är rädd.
Rädd för att få veta sanningen.
Jag kommer trycka handflatorna mot mina öron när den vita rocken ska tala om det. Vill inte höra. Jag är rädd.


Jag kör med ett simpelt "hej" som första rubriken.

Skulle man ha någon form av presentation även om detta är blogg nr 2?
Okej, låt gå.
Ni får egentligen kalla mig vad ni vill, men jag lyssnar mest på Alice och Alfons. 
Gör vardagen lite mer kickass med dans, foto och musik.
Mamma, pappa, storebror, lillasyster och katt = mi familia. (Snackar 2,5 språk.)
Bor i en liten jävla grop någonstans utanför Halmstad.
Bjud mig på kladdkaka och jag tycker mycket om dig.
Inte normal någonstans, förutom att jag som alla andra försöker hitta min egna mening med livet.
Fråga om ni vill veta något mer specifikt.