Vårt alfabet.


Vuxenprat som framkallar oro.

Lördagkväll och jag, precis som igår, sitter hemma och gör inte ett piss. Påminner mig själv hela tiden om att jag ska hålla ut i fem dagar till då Viktor-André, som just nu har magsjukan hemma i Stockholm, kommer hit. För då jävlar blir det välmående och kyssar.

Annars idag har jag handlat med familjen, spontanköpt en skjorta, letat kvälls- och helgjobb utan resultat och diskuterat pengar, lägenhet och överlevnad med mamma. Jag är fullt medveten om att jag har nästan ett och ett halvt år kvar i gymnasiet, men jag är också medveten om det är brist på både lägenheter och jobb i vårt skeva land. Jobb ger bostad, bostad ger jobb - men om man inte har något av det då? Den tanken ger mig en sådan ångest eftersom jag vill bort härifrån så fort jag kan, vill inte bo hemma, speciellt inte i en håla två mil utanför en lite större håla vid namn Halmstad, efter att jag slutat skolan.

Nej, nu återgår jag till Tvn och godiset.


En dag med distansförhållande.

En krönika av Alice Grevholm

Vet ni hur det är att vara kär? Eller inte bara kär, utan förälskad? Jag vet, och det är helt underbart. Man vill helst träffa personen i fråga varje dag och dela allt med honom/henne.
Man vill ge varandra en ”god natt puss” innan man somnar och ”morgongosa” lite när man vaknar. Men när man är i min och min pojkväns situation funkar det inte riktigt så. Det är nämligen 50 mil emellan oss. Han bor i största staden, Stockholm, medan jag bor i en liten håla utanför Halmstad.

Vi träffades på internet och började chatta där, hur oromantiskt det än låter, men fem månader efter det bestämde vi oss för att träffas. Han tog bussen hit i början av mars 2010, då den ihärdiga snön fortfarande låg kvar. Jag kommer alltid minnas väntan från att han hoppade på bussen, till att han sju och en halv timme senare var framme. Ögonblicket då han klev av bussen började min kropp skaka och det var kärlek vid första ögonkastet. Han var här över en helg och vi har sedan dess varit ett par.

Vi har aldrig stött på några stora problem, förutom bristen på pengar. Om vi har tur hittar vi tur och retur biljetter för ca 500kr, men oftast får vi vara beredda på att lägga ut 800kr för att kunna träffas. Dock svider det lite då vi båda är fattiga studenter. Vi får ibland hjälp av våra föräldrar, då de ser hur lyckliga vi är tillsammans och vill att det ska fungera trots avståndet. Vi tar helst tåg på grund av bekvämligheten, men det händer att vi måste offra oss för bussresor eftersom tåget är dyrare.

En av de alla dagarna vi inte ses, Sms:ar och pratar vi i telefon så mycket vi kan. Man kan däremot lätt bli frustrerad på den andra om den inte kan prata när man verkligen behöver. Oro är också en känsla som förekommer ofta då man inte alltid har en aning om vad han/hon gör och därav krävs det att man har en stark tillit till varandra. Det kan också kännas jobbigt när man inte får den uppmärksamheten man vill ha, eller att man inte kan göra någonting för tillfället om den andra mår dåligt.

Men dagarna då vi faktiskt är med varandra, är alltid bättre än vad jag kommer ihåg från föregående möte. Mina känslor för honom blossar upp till ytan, jag blir lätt som en fjäder och jag får ett permanent leende på läpparna. Jag mår som bäst.
När jag åker upp till honom njuter jag över att få komma bort ifrån landet, till en stad med fullt ös och bortflugna tankar. När han kommer ner hit gläds jag över tanken av att ha honom i mitt hem, i min säng, i min vardag.

Vi har alltid fått höra hur fascinerade folk är över hur bra vi klarar av att bara träffas en eller två helger i månaden, men för mig och min pojkvän är det självklart. Vi försöker att koncentrera oss på det positiva och är glada över att vi faktiskt lyckas att träffas. Tack vare detta, fungerar vårt distansförhållande utmärkt.
Så till alla er som aldrig har trott på att ett förhållande på avstånd kan fungera, fråga oss, vi har bevis på att det går.

Den sjunde mars har vi ett år tillsammans.


Världens mest utdragna dag.

Har just gått igenom den segaste skoldagen evah, trots att jag slutade hyfsat tidigt. Tänkte i alla fall göra Sofie lite sällskap i skolan nu efteråt och plugga, då vi har samhällstest imorgon och massa andra arbeten som ska in snartsnartsnart. 
Vill egentligen bara ta armkrok med whoever in till stan och köpa mig en sådan där stor Cookie på Espresso House, lite för att fira lönetisdagen (studiebidraget alltså). Men nope, har inte tiden till det, och vill helst inte börja spendera pengar det första jag gör, har en tendens att få ångest då.
Tror att jag bakar mig några chokladbollar när jag kommer hem istället haha!

Nedräkning: Nio dagar.

Söndag - jotack det märks.

Söndagkväll och inte alls taggad på en ny skolvecka. Vet att jag har mycket att göra men inte alls har kraften till det. För övrigt har helgen varit ganska påfrestande med:
spökande mitt i natten
skrikande lillasyster
förstärkad tinnitus
klumpar i halsen
& rastlöshet

Nedräkning pågår: Elva dagar tills jag träffar hjärtat.

Ny design, trött tjej.


Underlandet.

Fotograferade idag, kallt men så värt det.

Blöder mina öron?


Hatar.

Att endast kunna träffa den mest viktiga personen i sitt liv i knappt fyra dagar under åtta veckors tid, det gör ont.

Dag 12 - I min handväska.

Ipod Touch: för fin musik.
UrbanEars hörlurar: för att kunna ha den fina musiken för mig själv.
Vantar: för att värma.
P-piller: för ni vet.
Plånbok: för annars kommer man inte långt.
Nycklar: för annars kommer man inte in.
Två USB-minnen: för filmer och bilder.
Nässpray: för en täppt näsa.
Lypsyl: för nariga läppar.
Ett äpple: för en hungrig tjej.

UPDATE: Minus ett äpple.

Far.

Från hans gymnasietid.

Förväntningar.

Det har gått två skoldagar och jag har redan ångest. Med ett perfekt jullov bakom mig har jag nu istället en lång period bestående av skola med massa nya uppgifter och arbeten, uppbyggnad av kondition, nedtrappning på onyttig mat, familjerådgivning och nedräkning till nästa besök av världens finaste man. Under denna tiden ska jag också spara pengar, leta tatuerare och sköta dansen plus fotograferandet mer ordentligt.
Känns som om det kommer bli ett jobbigt år, utan tid till det jag verkligen vill göra. Men jag ska fan ta mig igenom det ändå, på något sätt.

Ciao.

Två veckor av kärlek.

Jag och min väska full med nya kläder och upplevelser har nu kommit hem till Veinge, skithålan utanför Halmstad, ifrån ett storslaget lov i Stockholm. Självklart var Viktor-André bäst med hela vistelsen.