Vikten av att skriva av sig

Blickade nyligen tillbaka till gamla inlägg och insåg hur mycket jag värdesätter orden jag skrev för flera år sedan. Hur jag med små ord kan påminnas om hur jag mådde, vad jag tänkte och kände och vad jag gjorde. Jag känner att jag är generellt dålig på att bevara minnen nu för tiden men tänkte att om jag då och då skriver inlägg, om antingen viktiga saker eller struntförteelser, kommer jag ha mer att blicka tillbaka på och lära mig av även längre fram i livet. 
 
Såg i något inlägg från 2011 att jag ville spendera all min vakna tid till fotografering, konst och att rita. Så har det ju inte riktigt fortsatt. Jag har tappat den kreativa glöden väldigt mycket, även om jag vissa perioder saknar den så det gör ont i hela mig. Tänker tillbaka på när jag drömde om att gå på fotoskolan i Gamleby och jämför med dagens läge när jag studerar kriminologi i Lund. Alltså.. Livet har minst sagt tagit oförutsedda vägar. Är lite besviken över mig själv om jag får vara ärlig, men samtidigt försöker jag att låta bli att tänka så. Att istället vara glad över att jag har slitit mig loss ifrån arbetsplatser som kvävt mig och att ha kommit in på ett givande program på en av Sveriges bästa universitet. Det kommer  aldrig vara för sent att plocka upp kameran igen. 
 
Så, 3 månader av kriminologiprogrammet har passerat och ärligt talat vet jag inte vad jag tycker. Det är ju väldigt intressant, det skulle nog vem som helst tycka, men är det verkligen rätt för mig? Jag kommer verkligen ge det en mycket längre chans, men jag kan inte säga nu om jag stannar i alla 3 år eller inte.
Orsaken till osäkerheten jag har kan iofs grunda sig i något annat. Jag har inte mått jättebra på senaste. Jag känner inte heller igen mig själv. Har tappat så mycket, alltifrån lust, till hår på huvudet, till ork.
I och med skolstarten flyttade en nära vän från Malmö, vilket satte mig i en ganska ensam sits. Även om jag träffar massa nya människor i skolan har jag svårt att närma mig dem och engagera mig. Antagligen pga den generella osäkerheten jag har nu. Dessutom flyttar en viktig vän utomlands denna veckan. Nej, just nu vet jag inte alls. Vart tog jag vägen? Jag den sociala, glada och självsäkra. Vaggar fram och tillbaka i hopp om att en lösning på alla problem ska kastas i ansiktet på mig. 
 
En stor ljuspunkt i livet nu är min lilla Theo, nu 6 månader gammal och finast i världen.




Name:
Remember me?

E-mail:

URL/Homepage:

Comment: