Inte nu

Just nu är det lite så; Att så fort jag tänker på bloggens ekande hörn med frånvarande uppdateringar får jag lite ångest och nästan skuld till mig själv. Jag vet hur mycket jag värdesätter dessa inlägg i senare skeden men just nu har jag inte kraften att skriva av mig. Jag betar av dagarna en efter en, likt en förprogrammerad robot, och går och lägger mig i hopp om att morgondagen ska vara mer givande och betydelsefull än den som nyss passerat. Jag hör mig själv upprepa att saker blir bättre med tiden och att jag under den tiden bara behöver hålla huvudet högt. Men det jobbiga med den tanken är, att tiden är evig...
 
Alice, när du läser det här senare, så hoppas jag att du funnit det som anses bättre, och att det nämnda slutet blivit till en början...